Betraktaren av de små tingen – skissböcker från samlingen

I Frankrikes nationalbibliotek i Paris finns en av historiens äldsta bevarade skissböcker: ”Carnet de dessins” av Villard de Honnecourt. Portföljen består av 33 pergamentblad med över 250 skisser, daterade till omkring 1225–1235. Villard
själv är höljd i dunkel. Ingen vet exakt vem han var eller varför han skapade dessa bilder. Kanske var han tecknare, arkitekt eller byggmästare – men han noterar själv att skisserna gjordes på resande fot genom allehanda länder. Sidorna är fyllda med observationer av arkitektoniska detaljer och planritningar samt mekaniska konstruktioner. Författarens tankar blandas med figurer av både religiös och
profan natur. På ett blad har han skrivit: ”Jag antecknar det jag ser, och jag kan inte skriva ner allt, men jag kan skissa och rita det”.

Från slutet av 1400-talet och framåt blev skissboken en central del av konstnärsutbildningen i Europa. Flera tusen sidor av Leonardo da Vincis anteckningar och skisser finns bevarade – en imponerande omfattning med tanke på hur få av hans målningar som överlevt. I sin avhandling Trattato della pittura uppmanar han konstnärer att alltid bära med sig en liten bok för att kunna teckna när som helst och var som helst. Det rådet följdes. Skissboken blev ett verktyg för lärande och en trogen följeslagare under konstresor, inte minst till Rom, dit dåtidens målare och skulptörer vallfärdade.

Under 1600-talet, i takt med konstakademiernas framväxt, blev den ett mer händigt vardagsverktyg som studenter bar med sig för att teckna av mästerverk och öva handens intelligens. Trots skissbokens långa historia finns i dag förvånansvärt få bevarade i sitt ursprungliga skick. Många har plockats isär, och en gång sammanhängande tankevärldar har spritts som lösa blad i olika (utställnings)sammanhang.

Historien är fylld av människor som lagt märke till saker, genom vars ögon vi betraktar svunna tider och får en inblick i kulturens föränderliga natur. Men när vi bläddrar i de anteckningsböcker som bevarats i museets samlingar anar vi ändå en röd tråd: skissboken som mötesplats för det spontana och det utstuderade. Konstnärerna tycks inte ha kunnat låta bli att skriva in sig själva i marginalerna. Precisa, genomarbetade skisser samsas med hastigt nertecknade telefonnummer, tankar, citat, tidtabeller. Eller för att citera Pablo Picasso, som skrev på en av sina 175 skissböcker: ”Je suis le cahier” – jag är anteckningsboken.