Linda Holmer – Arches | Teckningsmuseet

Linda Holmer – Arches

17 februari–26 maj 2024.

Fritt inträde

Linda Holmer (f. 1971) är konstnär, tecknare och skribent, verksam i Göteborg. I sina teckningar arbetar hon med tecknandet som tillstånd, som ett sätt att se och vara närvarande på. Tecknandet är ett sätt för henne att knyta kontakt med platsen, med andra och med kroppen. Holmer tänker inte att sin konst handlar specifikt om henne själv, utan om vad det är att vara människa och om naturen inom oss. Hon undersöker, bearbetar och förundras, lyssnar på ljuden i sin omgivning och sträcker på så vis sin närvaro ända till ljudkällan. Hon känner in upplevelsen av kroppen och hur omgivningen påverkar den. Det här blir som ett slags förstärkt närvaro, en form av meditation förankrad i linjen.

Holmer arbetar också tillsammans med andra i gemensamma teckningssessioner, ibland utomhus. Då uppstår en kontakt med och mellan andra människor. Med förutsättningslös lyhördhet och förundran växer teckningarna fram. Efteråt går hon på och bearbetar teckningarna och knyter samman alla dessa ”röster” i ett slags visuellt samtal. Kanske har även omgivningen varit medskapare med fläckar från blåbär eller avtryck av mossa. Teckningarna i utställningen »Arches« är främst skapade under pandemin 2021 ur en känsla av isolering och ensamhet, riktade mot kommunikation och kontakt.

Linda Holmer arbetar även som lärare på HDK-Valand (Högskolan för konst och design) i Göteborg och är själv verksam som bilderboksskapare. Då är hon särskilt intresserad av mellanrummen: mellan ord och bild, ord och kroppsspråk och bok och läsare.

Linda Holmer
Foto: Ina Marie Winther Åshaug

Intervju

Hur kommer det sig att bildskapande på olika sätt har blivit ditt yrke?

Som barn är du i din kropp och undersöker genom dina sinnen. Sedan kommer en fas där du blir mer styrd av den yttre verkligheten och vad andra ska tycka. För mig har det alltid funnits en sanning i görandet. I perioder har det inte varit så verksamt. I dessa perioder då det yttre varit ”Sanningen” har en inre tomhet uppstått. Något saknas. Jag har haft svårt att arbeta heltid med sådant som inte går att kombinera med detta inre landskap. Undervisning på konstnärlig grund och egen praktik fungerar för mig.

Jag känner inte att det jag gör bara handlar om mig. Det handlar om oss – om att vara människa och om det som är natur inom oss. Det finns en sanning som bara är, ett kroppsligt vetande, en glimt av något. Att få lov att gå in i görandet utan att sträva efter ett visst resultat. När jag var yngre visste jag inte hur jag skulle hantera denna ”sanning”. Den bara fanns där ibland – och sen var den borta. Med åren har jag hittat ett medvetet förhållningssätt till det. Jag kan stämma träff med den sidan inom mig och ha tillit till det som kommer ner på papperet.

Att teckna är att se och vara, att känna och lära känna – ett förhållningssätt. Tecknandet är något i sig, oavsett vad det blir. Tecknar jag regelbundet blir det också något – inte nödvändigtvis något som blir utställt eller publicerat, men det blir något som har något att säga. På så sätt handlar det också om att förstå, bearbeta, undersöka och förundras. Och om tid. Tid som rytm och klang – tidlinje som är annat än tidslinje.

Teckningarna vi ser i utställningen, kan du berätta om processen som lett fram till dem?

Teckningarna kom till ur en känsla av isolering och ensamhet, under pandemin våren 2021. Mellan zoomundervisning la jag mig ner på golvet och tecknade ljud, som suset i vattenrören, kanske en granne som gjorde lunch. Det hjälpte och kändes skönt, som en form av meditation med linjen som ankare. Jag tecknade utifrån och in, genom ljud. Och inifrån och ut med känsla och känsel, som pirret i en högerfot. Från en känsla att vara isolerad växte en ny typ av kontakt fram, mellan det som var jag och det som jag tidigare tänkt inte var jag. En annan medvetandenivå. Det finns något mer bortom identitetens rustning.

Mina funderingar går att se i teckningarna och anteckningarna. Jag är i en övergångsålder och är nyfiken på övergångar och mellanrum. På det som finns mellan det jag vill och det som är, och på begäret som drivkraft, även om jag inte nödvändigtvis får det jag önskar. Teckningarna pågår mellan det jag vill och det jag inte kan få. Vill jag för mycket blir det klamrande, kråmande. Teckningarna hjälper mig med undrandet. En typ av landskap växer fram som jag går i dialog med. Det som är på pappret föreslår och jag svarar.

Senare i processen har jag börjat teckna på större rullar och tar även ut dessa utomhus för att teckna tillsammans med andra i teckningssessioner där vi lyssnar till det som är i rummet/rymden, till människor och naturen – och inåt. Att teckna från den platsen ljudet kommer ifrån är ett annat sätt att teckna än att teckna det du hör. Självet blir expanderat. Jag är ända till den plats där ljudet kommer ifrån. Det går att lyssna till trädet och hur solen känns inne i mig. Efter sessionen går jag på dessa olika ”röster” från andra och binder ihop. En typ av samtal, samförstånd uppstår där även själva landskapet föreslår material. Underlaget träder fram och igenom. Mossan och kanske några blåbär har något att säga.

Du undervisar i bilderboksberättande på HDK-Valand – Högskolan för konst och design vid Göteborgs universitet. Hur är det att både undervisa i skapande och att själv skapa? Berikar de olika delarna varandra?

För mig är processen liknande. I undervisningssammanhang handlar det också om att se det som studenten gör som ett eget du/subjekt. Gruppen är viktig. På kurserna undrar vi och förundras tillsammans över det vi gör. Även här är det viktigt att inte ”prata över huvudet” på det som materialiserats. Det är som att processen är besjälad. Att inte veta vad det ska bli, utan att undra över det som är. Det är inte klart och samtidigt är det just vad det är och inget kan uteslutas eller bortses från i processen. Det är precis som att lära känna en människa, eller vilken relation som helst. Om vi pratar bilderbok finns det ju en massa mellanrum som är intressanta: spänningen och tomrummet mellan text och bild, mellan boken och läsaren. Läsaren måste få fylla i. Att inte veta allt, att släppa taget och inte sträva efter perfektion är viktigt både i undervisning, egen praktik och för mig privat.

Vad vill du att besökarna bär med sig efter ett besök?

Arches, som är namnet på pappret, betyder valv, båge eller brygga på franska. Det ligger något i det. Förhoppningsvis uppstår en kontakt. Att bilderna kan vara en brygga eller bro, har något att säga dig om du investerar din tid i att lyssna till dem. En påminnelse om något du redan vet? Det är din sanning. Sedan uppmanar jag alla som inte gjort det att sätta klockan på 20 minuter och teckna det du hör just nu med slutna ögon.